Sommarläsning del 3: Underkänslig för sinnesintryck

”Du är så känslig!”

Som autistisk har du säkert fått höra den kommentaren av en neurotypiker någon gång. Neurotypiker kan själva vara mycket känsliga, men på sitt eget sätt.

De är inte överkänsliga mot sinnesintryck. Det gör att de kan bära obekväma kläder i material som river mot huden. De störs inte av kylskåpets brummande läte, trafikens buller eller medpassageraren på tåget som pratar högt i sin telefon. Om de uppfattar ljudet kan de stänga det ute. De kan uthärda starkt ljus utan att behöva solglasögon, de känner inte störande dofter och är obrydda kring temperaturskiftningar.

De stiger inte upp mitt i natten och byter lakan för att lakanet som de hade bäddat med är nopprigt och känns obekvämt mot huden. De är inte medvetna om alla rörelser som de gör och känslorna i dessa. När de trycker in en kod, greppar ett handtag, trycker ner det, tar i för att öppna dörren, känner vinddraget när den öppnas, tar tag i dörren och håller i den så att den inte stängs för hårt bakom, då registrerar de inte ytorna som handen känner och musklerna i handen och armarna. De bara öppnar och släpper dörren, automatiskt, utan att tänka på vad de gör.

De kan gå förbi en blomma som luktar gott utan att stanna och begrava näsan i den. Om de får en oönskad kram, klapp på axeln eller ryggdunk fastnar den inte på deras kropp och stannar kvar i timmar, utan de kan skaka den av sig och glömma alltihop sekunden senare.

Detta kan verka sorgligt. Neurotypiker går miste om barnets blick på världen, och om starka, omedelbara upplevelser. De läser böcker om mindfulness och övar på att befinna sig i nuet. Att vara närvarande i stunden är ett tillstånd som de ofta säger sig längta efter.

Men det finns också fördelar med deras användning av symboler och kategorier. Den gör att de fungerar bra i grupper, vilket hjälper dem att forma starka kulturer. Under ett samtal kan neurotypiker simultant höra vad som sägs och bearbeta ordens mening. Samtidigt som de känner avsändarens avsikt och andra nyanser kan de läsa av dennas ansiktsuttryck och lägga märke till andra saker som sker i rummet.

Hur kan de göra så mycket samtidigt? Det är smått otroligt. Det beror på att de filtrerar intrycken. De tar inte in deras fulla kraft utan bara ett minimum av symboler. De kan balansera sin uppmärksamhet. Därför blir de inte lika distraherade av sådant som höga bakgrundsljud eller flera parallella samtal i ett rum.

Många neurotypiker associerar ljus och mörker med känslotillstånd. Ljus förmedlar lycka och mörker sorg. Därför vill neurotypiker gärna tända lampan om de hittar dig i ett mörkt rum. De gör detta av omtanke eftersom de är oroliga för att mörkret gör dig ledsen.

De kan också ha svårigheter med mörkerseende och kan inte leva sig in i att du trivs i dunklet. De behöver inte återhämta sig från överväldigande sinnesintryck som vi. Så de befinner sig bara i mörka rum när de är sjuka eller ska sova. Plötsligt starkt ljus framkallar inte smärta i dem eftersom de inte är sensoriskt överkänsliga så de kommer antagligen att tycka att din reaktion är överdriven.

Om du inte kan få neurotypikern i din närhet att sluta tända lampan kan det vara ett tips att skruva ur den eller dra ur kontakten.

Saker som neurotypiker är överkänsliga mot:

• Du möter inte deras blick.
• Du vill vara ifred.
• Du deltar inte i samtalet.
• Du använder fel tonfall när du pratar.
• Du vill inte att de rör vid dig.
• Du vill inte äta viss mat.
• Du bär öronproppar eller hörselkåpor bland folk.
• Du stimmar offentligt.
• Du följer inte samma traditioner som de.
• Du ifrågasätter deras auktoritet.
• Du rättar dem när de säger eller stavar fel.
• Du talar sanning när man inte ska.
• Du berättar för många fakta som de inte har bett om.
• Du ber dem att vara tysta eftersom deras prat stör och överväldigar dig.

Många neurotypiker kan vara känsliga mot om du berättar för mycket för dem om ditt specialintresse. Och visst kan det vara oartigt att inte fråga den man pratar med något om dennas liv, men idag finns också en överkänslighet mot det som har döpts till mansplaining. Ordet kom till som en feministisk protest mot besserwissrar till gubbar som tror att de vet allt bäst, men har fått en utökad betydelse oberoende av kön.

Neurotypiker kan också ha nolltolerans mot social klumpighet, vilket beror på att de tror att andra har en baktanke eller dolda illasinnade motiv. Somliga av dem är oerhört lättkränkta. När jag en gång sa till min neurotypiske pojkvän att hans egenheter (enligt mig, hypokondri) gjorde honom till en jobbig person var han sur i dagar. Det hjälpte inte att jag försökte lägga fram det som ett värderingsfritt konstaterande som inte betydde att jag älskade honom mindre. Det hjälpte inte heller att jag förklarade att jag ju också är en jättejobbig person. Man fick inte säga så, tyckte han.

I somliga neurotypikers ögon är det otrevligt att alls dela med sig av fakta om ens samtalspartner inte uttryckligen har bett om det. Goda råd kan uppfattas som att man ”skammar”. Att vara klumpig är återigen en icke gångbar ursäkt eftersom neurotypiker tror att alla människor agerar beräknande.

Eftersom den goda stämningen i gruppen är viktigare för dem än det faktiska innehållet i ett samtal kommer de att bli uttråkade om de inte får delta. Det spelar ingen roll för dem att de inte kan något om ämnet, de kan ändå inte nöja sig med att lyssna utan måste själva få prata också.

Om du sitter för tyst i ett samtal kan neurotypiker uppfatta det som att du ”inte bidrar”. Medan du antagligen tänker att du ju lyssnar, och kommer att prata när du tycker att du har något att bidra med.