Sommarläsning del 1: Gruppen styr

Som vi har sett kopplar många neurotypiker sin självuppfattning till en grupp omkring dem. Det är som om de definierar sig själva i relation till ett osynligt kollektiv. De bär med sig detta nätverk i tanken när de lever sina liv och fattar sina beslut. För dem är det ofta hög status att ha många vänner. Ju fler kompisar, desto mer omtyckta känner de sig. Gruppens godkännande är viktigt för att de ska må bra.

Somliga neurotypiker kan ägna sig åt ett närmast tvångsmässigt socialiserande, både i telefonen och öga mot öga. De ägnar all sin tid åt att underhålla sociala kontakter och träffa vänner, vilket gör att annat kan bli lidande. Till exempel kan det bli svårt för dem att utveckla riktiga specialintressen. De hinner helt enkelt inte.

Eftersom neurotypiker ofta identifierar sig i förhållande till en grupp kan deras åsikter bli beroende av vad andra tycker. Säg att en neurotypiker reser till London och vill besöka vaxmuseet Madame Tussauds. Hen nämner det för en kompis som säger att ”dit går ju bara dumma turister”. Eftersom neurotypikern inte vill tillhöra gruppen ”dumma turister” ändrar hen sig och vill inte längre gå till museet. Att vara med i rätt grupp blir viktigare än vad hen själv vill. Såhär kan autister förstås också göra, men driften är starkare hos neurotypiker. De bär det osynliga nätverket med sig i tanken.

Neurotypiker har ofta svårt att tolka och förstå autisters avsikter. De är så vana vid att tillhöra normen att de tar för givet att alla andra människor fungerar likadant som dem. Ofta gissar de rätt, eftersom deras funktionssätt är majoritetens. Men när de träffar autister blir det fel.

Autister kan ha svårt att begripa sig på neurotypiker, men eftersom vi oftast träffar människor som fungerar annorlunda än oss tränas vi i, och blir ofta duktiga på, att förhålla oss till det främmande i andra. Vi har heller inte svårt att förstå andra autister.

Baksidan med NT-sättet att fungera är att neurotypiker kan ha nära till att döma andra. Eftersom de utgår från vad de redan vet kan de bli slarviga. De förmår inte se varje situation för sig. Istället drar de snabba felaktiga slutsatser.

När neurotypiker ska tolka andras beteende tar de ofta för givet att avsikten går att avläsa genom handlingen. De tror att de förstår varför personen betedde sig på ett visst sätt bara genom att titta på vad denna gjorde. De kan förstås inte vara säkra, men använder sina förutfattade meningar om att alla människor är likadana.

Den som baserar sina slutsatser på sådant den redan vet tänker också oftare innanför boxen. Det blir svårt att tänka i nya banor och föreställa sig något som man inte redan känner till eller har upplevt.

En annan baksida är att neurotypiker ofta tror det värsta. De kan vara misstänksamma och tänka om andra att de har egoistiska motiv och är ute efter att såra dem.

Detta handlar om undertext. I varje samtal, sms eller kommunikation av något slag förväntar sig neurotypikern att det ska finnas en dold mening. Någonting som inte sägs men som personen som kommunicerar ändå menar. Detta icke-sagda försöker neurotypikern uppfatta genom att titta på kroppsspråk och ansiktsmimik, lyssna på tonfallet i rösten eller analysera det skrivna för att upptäcka vad som finns mellan raderna.

Att ständigt förutsätta att ingen menar vad den säger – är det inte ett besvärligt sätt att leva? Lägger det inte sten på börda om man dessutom förutsätter att andra döljer saker av illvilja?

Neurotypiker kan bli provocerade om man som autistisk ställer många frågor till dem, eftersom de tar för givet att frågorna är ifrågasättande och kritiska. Men när en autistisk person frågar ”Varför” handlar det oftast om en genuin vilja att förstå neurotypikern. Det handlar inte om att dumförklara eller sätta dit denna.

Vi frågar för att vi är nyfikna och vill veta, inget annat. Det finns ingen lömsk undertext, sarkasm eller passiv aggressivitet. Vi menar vad vi säger och säger vad vi menar.

I SVT:s program ”Gift vid första ögonkastet”, där deltagare som söker kärlek paras ihop av experter, medverkade en tjej som hade överlevt en hjärntumör. Efter att hon hade berättat om denna erfarenhet för sin nyblivne make analyserade programmets psykologer hur samtalet hade gått. I en studiodiskussion pratade de om hur man bör ta emot ett viktigt förtroende. Hur ska man svara när någon delar med sig av en svår upplevelse?

Att referera till sig själv och dela med sig av en egen svår upplevelse är ”ett kardinalfel”, är experterna överens om. Det bör man inte göra för snabbt, för då kommer den andra att känna sig som att man ”tog över ordet” och ”inte läste av” vad denna behövde. Det kommer inte att uppfattas som att man gör det för att den andra ska känna sig mindre ensam i sin upplevelse.

Experterna utgår från att den samtalspartner som delar med sig av ett eget trauma vill framhålla sig själv och ta över uppmärksamheten, det vill säga att motivet är egoistiskt.

Att misstänkliggöra andras motiv och tolka dem som tecken på självupptagenhet är väldigt neurotypiskt. Autister pratar ofta utan att ständigt kalibrera maktförhållandet i samtalet, vi håller inte koll på statusen och över- och underläget. Vi presenterar intressanta problem eller exempel för varandra, utan att värdera.

Men neurotypiker förväntar sig ofta att deras samtalspartner har en baktanke. Lite hårdraget kan man säga att de letar efter tecken på att de inte är sedda, eftersom det är deras största skräck. Hur rädd neurotypikern är för detta varierar förstås beroende på hur stark självkänsla denna har. Men generellt har de svårt att förstå att autister kommunicerar utan dolda betydelser. De förväntar sig outtalade budskap eftersom de själva ofta har sådana.

Om vi föreställer oss bilden av ett isberg kan man säga att neurotypiker förutsätter att sanningar levereras i form av toppen av isberget. De förväntar sig en liten del, den synliga toppen. Men under vattenytan flyter en större del av isberget som inte går att se. Det är resten av sanningen, allt som inte blev sagt.

Så kommunicerar inte autister. De levererar hela sanningen med ett brak, men inget lämnas kvar under ytan.

Vad betyder det egentligen? frågar sig neurotypiker ofta. Om de har pratat med en autistisk person är svaret att ”det” inte betyder något annat än precis det som sas. Varken mer eller mindre.

Forskare har utvecklat en teori som kallas dubbelempatiproblemet som handlar om att kunna sätta sig in i hur människor med ett annat funktionssätt tänker och känner. Neurotypiker är bra på att förstå varandra, men har svårare med föreställningsförmågan när det kommer till autister. De har helt enkelt svårt att tolka och förstå autisters avsikter. Autister kan däremot relatera till och begripa sig på andra autister.